(Efter)tankar

Cykelsporten är full av mer eller mindre oskrivna regler för hur man ska se ut och uppföra sig som, framför allt, landsvägscyklist. Under nio-tio dagar har jag haft tillfället att, från sidan, iaktta alla de cyklister, många av dem stora personligheter, som deltagit i Ride of Hope. Vi har de som alltid när cykeln står stilla, likt proffsen, halvsitter på ramen medan de vilar armarna, lite lagom nonchalant, över styret. Vi har de som slaviskt, vid en armlängds avstånd från cykeln, tar av sig hjälmen, ty den bör inte bäras när man inte cyklar. Glasögonskalmar? Givetvis utanför hjälmens band! Inte långa byxor eller knävärmare när man har kortärmad tröja är en självklarhet. Vi har de som kör fort, vid alla tillfällen, bara för att de kan.

Men det finns även de som bär cykelhjälmen på huvudet i hissen på väg till frukosten, de som med stolthet bär en PB-rand både på höder OCH vänster ben. Som cyklar efter bästa förmåga. Det är lite det som kännetecknar ett arrangemang som Ride of Hope, alla får plats. Alla har samma mål.

Jag tror att många i dag vaknar upp med en känsla av tomhet, och så, till viss del, även jag. Det är så lätt att leva som cyklist under dessa nio dagar. Jobbigt men ändå inte. Dagen består av frukost, lämna bagage, rulla till start, cykla, depåer, målgång, rulla till nytt hotell, dusch, mat och sängen. Kanske är det en liten romantiserad värld man lever i denna tid, ett litet kravlöst smakprov av proffslivet, ett liv som man lämnar efter målgång på Gärdet?

Som jag skrivit tidigare hade jag tänkt att cykla mitt tredje RoH i år, men pga av olyckan förra hösten så blev det inte så. Att verka vid sidan var både jobbigare men också på sitt sätt roligare än de två föregående åren. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om andra, erfarenheter jag kan bära med mig långt utanför cykelns värld. Nu återgår även mitt liv till vardagen; familj och vänner, rehabträning och rutiner.

När det sedan blir dags för femårsjubileumet av Ride of Hope, hoppas jag åter få finnas på plats. Kanske lite överraskande även då vid sidan av cykeln. Inte för att jag, pga av hälsoskäl måste, utan för att jag vill!

 

Annonser

3 reaktioner på ”(Efter)tankar

  1. Du och de andra gjorde ett fantastiskt jobb, man kände sig som en proffscyklist. Lämnade väskan på morgonen och den stod vid nästa hotell på eftermiddagen. Fantastiska dagar, längtar redan till nästa år
    /göran

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s