Sista gången jag cyklade Vätternrundan cyklade jag (för?) långt

Jag hade ju efter en handfull Vätternrundor och en Halvvättern sagt att jag aldrig mer skulle köra Vätternrundan. Jag menar hur kul är det egentligen efter Jönköping? Hur tråkig är det inte på baksidan av Vättern? Men det här är i alla fall historien om hur jag cyklade en lång Vätternrunda;

Cykeln för dagen

Det hela började med ett samtal för några år sedan då Ola kläckte idén att man skulle köra Vätternrundan. Det vill säga cykla ner till Motala, runt sjön och hem igen. Någon vecka senare kom saken på tal igen, jag tror det var Limoncello med i bilden,  Vätternrundan XL  ca 500 km.

Så på första semesterdagen 2010 ringde klockan 02:30 och efter en snabb frukost mötte jag upp Ola i Åby centrum och straxt efter mötte vi Joel som skulle med till Jönköping. För mig skulle det hela bli personligt rekord i långcykling. Som så många andra cyklister i Sverige är min längsta tur ca 30 mil, dessutom skulle det bli en test av den ett halvår tidigare opererade ryggen.

Redan i prognosen kvällen innan så skvallrades det om motvind, vilket vi snart märkte. Vad våra morgontrötta ögon också märkte var alla dovhjortar kring Grensholm! Den störtsta flocken på dryga 100 djur. Dessutom fick de för sig att korsa vägen 5 meter framför oss. Väl i Motala efter dryga 3 timmar och dryga 90 km, så fixade vi kläderna och förberedde oss för Vätternrundan. Tog en ”förning” ner till Vadstena där vi köpte choklad och bullar innan vi rullade på mot frukost och första riktiga stoppet i Gränna.

Solnedgång över Vättern

Köttbullemackan och äppelgiffeln gav energi och styrkta av frukosten rullade vi efter 30 minuter vidare mot Jönköping där Joel skulle möta familjen och lämnade Ola och mig ensamma de sista 300 km…

Den envisa motvinden hade satt sina spår i kroppen och tillsammans med den tidiga morgonen så började jag trots lite medvind känna mig trött när vi nu styrde norrut på Västgötasidan av Vättern. Vi unnade oss 10 minuters ”flykt från verkligheten” i Hjo, när vi la oss och sov vid strandpromenaden man passerat på väg mot depån under VR. Nu valde vi att rulla vidare mot Karlsborg och att där äta lunch, något som vi senare ångrade. Dels för att vi snart erfor att vi var väldigt hungriga och dels för att pizzan, FJS Special, på Pizzeria Eken i Karlsborg, som för övrigt ligger vid en kastanj, tog väldigt lång tid att få,  ca 45 minuter. Dessutom smakade den inte gott och lade sig som en klump i magen. Men vi skulle vidare…

Det är konstigt vilka spratt hjärnan kan spela en när man är trött; jag kom flera gånger på mig att sitta och flytta solglasögonen från hjälm till näsa om och om igen, gång efter gång, nästan maniskt. Och att jag satt och flytta upp min solglasögon som halkat ner på näsan med pekfingret, bara det att jag inte hade glasögonen på mig!

Välbekant cykelstaty

Men 12 timmar efter vi lämnat Motala var vi åter vid statyn, där vi ringde nära och kära innan vi gav oss av de sista 10 milen hemåt. För att få ut det mesta av den mojnande medvinden gick vi mot Linköping i stället för norr om Roxen. På minuten 19 timmar, varav ganska exakt 15 timmar på cykeln,  efter att vi lämnat Åby var vi tillbaka; trötta, nöjda, hungriga, lagom slitna med nya upplevelser att smälta. Frågan är bara vad man gör efter en Vätternrunda XL på 500 km?

Personligen har jag lämnat Vätternrundor och sub-grupper hit och dit bakom mig. Kanske skulle en återgång till ursprungsreglerna med oväxlade cyklar få mig att överväga mitt beslut om nu kroppen håller. Däremot är det glädjande att se att motionscykling-Sverige lever lite längre än fram till mitten av juni som det var tills ett par år sedan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s