Nu är det över…

I väntan vid målet en sista gång

…och då menar jag inte de två veckornas hysteriskt flaggvinkande, nationalistiska, prestationsfixerade sändningarna från de Olympiska Spelen i London, utan 9 dagar av Ride of Hope. Å ena sidan ganska lika men ändå så långt ifrån varandra. Där å ena sidan en hel idrottsvärlds guldgosse heter Usain Bolt, heter hjältarna på den andra sidan Linn, Julia och Peter. Helt vanliga, men ändå fantastiska individer, som tyvärr lämnat denna värld för tidigt, offer för den sjukdom vi känner som cancer…

Femårsjubileum

Det var den fjärde gången som jag var med från starten i Lund på resan mot målet vid Kampementsbadet i Stockholm. Två gånger tidigare som cyklist och nu två gånger som funktionär, där man försökt att hjälpa till med att dra ett litet strå till stacken för att kunna genomföra det som på fem år hunnit med att; få Kadens pris ”Årets cykelhjältar” 2008, ”Året Motionslopp” 2011, sätta rekord runt Vättern 2012 och under den tiden samla in 4 miljoner kronor till Barncancerfonden.

Ännu en parkering

Vi har i år fått se så många fantastiska deltagare, engagerade ledare och duktiga funktionärer! Det blev många kära återseenden och nya bekantskaper. Finns det en baksida, så är det att jag på intet sätt har haft tiden att vare sig skaka hand eller än mindre få växla några ord och lära känna er alla lite bättre. Vi har kunnat se alla de sorter; de pratglada, skämtfriska deltagarna. Den tysta ledaren som med små medel verkade i sina grupper. De som tvivlade på sin förmåga att cykla 1250 km på nio dagar. De som fullt levde sig in i nio dagars liv som ”cykelproffs”; äta-cykla-äta-sova. Fördomar både besannades och kom på skam!

Bikehugging!

Inför starten säger vi varje år att det blir svårt att överträffa den  föregående upplagan. Men jag tycker vi lyckades! Loppet växer men fortfarande med värme och hjärta. Jag har fått uppleva fyra fantastiska upplagor, alla helt olika! Det som jag kommer minnas från detta mitt fjärde RoH är hur loppet på något sätt åter blev personligt, engagemanget hos bland annat Örebrocyklisterna och IKEA i Västerås och hur Ride of Hope åter hittade tillbaka till kärnvärdet; ”Vi kämpar för livet”.

Cykelglädje

Det och alla de fantastiska barn som med sådan glädje i ögonen kom till Minivättern och körde varv efter varv på våra banor.

Nu tar Velonavia en paus från kolfiber och lycra en tid. Från motionslopp och serviceteam. Från slätabullar och Festis. Från gps:er och pulsklockor till cykelkorg och vardagscykling. Till cykelbanan och pakethållare. Först väntar smutstvätt och vardagsbestyr. Ska försöka gå igenom alla de många bilder som tagits. Kanske lämna in kameran på rehab? Ta cykeln till Konsum och handla mjölk!

Man säger att en bild säger mer än tusen ord. Vad säger då dryga tusen bilder?

Tillbaka till verkligheten?
Serviceteamet lägger upp planen
Scandic!

 

 

 

När cyklisterna sover...
Forntid och framtid?
Café 52:an

    Bilder:

Annonser

4 reaktioner på ”Nu är det över…

  1. Jag har läst det här flera gånger nu. Och det är så bra. Och du är så bra. Jag är glad över att jag fått träffa dig, i alla fall lite.

    Gilla

  2. ”försökt hjälpa till att dra ett litet strå till stacken”.
    Jag tror de flesta som haft lite inblick i detta inser att det inte är bara några enstaka små strån du drar in till stacken. Jag tror också att du vet det själv och att det uppskattas av oss andra.
    För övrigt är jag väldigt glad att jag fått cykla med dig under ride of hope, både när vi var deltagare och sen som ledare.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s