Cykling, en hjärtesak

Ett drygt halvår efter min olycka, när gips och stödkrage var borta, och så även resterna av en snörik vinter, så började jag i begränsad skala att cykla igen. Hade kanske förväntat mig att det skulle vara känslomässigt svårt, att jag väntat för länge. Ni vet det där med att en avkastad ryttare ska upp i sadeln direkt och så. Men just den delen kändes OK. Värre var det med sittpositionen. Det gamla raka styret byttes mot ett Surly Open Bar och styrstammen mot en kortare och brantare. I ärlighetens namn har jag dock en bit kvar till en position som inte gör ont efter 10 minuter. Det som verkligen tog emot var konditionen. Jag kände som om hjärtat inte var ”mottaglig” för träningen.

In case of emergency! Ride your bike!

Att cykeln och cykling ligger mig varmt om hjärtat kan inte komma som en nyhet för Velonavias läsare. Inte heller det faktum att jag tidigare gillat att träna och haft en ganska hygglig kondition. Men då, tillbaka på cykeln, så var verkligen konditionen körd i botten.

Det var alla fall det jag trodde. Men hur jag än försökte; på cykeln, på promenad eller på motionscykeln på gymmet, så hände inget. Eller inget, ska jag kanske inte säga? För nio månader efter olyckan drabbades jag av förmaksflimmer under 18 timmar vilket slutade i elkonvertering, ”omstart”, av hjärtat. Sedan dess har jag haft kortare episoder av flimmer, extra slag och käkar nu beta-blockerare för att motverka detta. För mig var det hela lite för mycket av en slump, att jag skulle få hjärtproblem, för första gången, en tid efter jag varit med om en ganska svår olycka.

Krokig och krockad Resurrectio
Wanna be smart? Exercise your heart!

För några veckor sedan var jag på en föreläsning på Hjärnskadeteamet på Universitetssjukhuset i Linköping. Där talades om bland annat fysisk aktivitet och hjärnskador. Kanske fanns det en förklaring, en koppling trots allt? Tidigare hade de kardiologer jag talat med svävat lite på svaret; det kunde eventuellt finnas en koppling. Att den vätska som jag fick i hjärtsäcken efter olyckan kunde ha betydelse, att gå från ett väldigt vältränat hjärta till total inaktivitet kunde ha betydelse. Men nu för första gången var det någon som visade på att det faktiskt fanns ett samband.

En tvärsnittsstudie av personer med traumatisk hjärnskada (TBI-Traumatic Brain Injury) jämförda med friska med ett stillasittande liv visade på att personer med TBI hade signifikant sämre värden gällande hjärtfrekvens, ventilation och syreupptagningsförmåga jämfört med friska personer som lever ett stillasittande liv (Mossberg el al, 2007). Även om sambandet ännu är oklart så fanns det svart på vitt, jag hade inte fel i min känsla, det var inte bara något jag inbillade mig.

Så nu gäller det att hitta en kardiolog som vill diskutera det här med min läkare på US, att få hjälp med att utforma ett träningsprogram som passar mig. Har Ni, läsare av Velonavia, tips på läkare eller annat, hör av Er!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s